ISTANBUL.

Plötsligt står de hos oss i Istanbul.

En familj från Syrien.

Vi kramas. Men, jag förstår varför de kommit och magen knyter sig.

Frisören sätter sin dyra sax i mitt hår och börjar prata om uppklipp och toningar. Jag bläddrar i glansiga tidningar med bilder på perfekta hår. För en timme vill jag låta bli att tänka på de små barnen som dyngsura kom upp ur de rangliga gummibåtarna och de gravida kvinnorna som kippade efter andan på Kos som jag nyss kommit hem från.

Jag väljer lite uppklipp och en glansig toning.

Telefonen ringer.

– De är här, säger sambon.

Det blir en raketklippning och jag åker hem och möter kvinnan, hennes tre barn och make. De är från Syrien. Från Idlib, en av de städer som attackeras hårdast av den syriska regimen sedan flera månader. Släkten har varit hårt ansatt, flera har fängslats och några har försvunnit. Det är en tidsfråga tills deras lägenhet träffas av en bomb och förvandlar deras liv till blod över krossade möbler. Till slut har de valt att fly. En familj jag känner väl.

Efter att ha bevakat konflikter i snart tio år har jag mött mängder av vänner i de länder som många nu väljer att lämna i panik. De brukar sällan figurera i mina texter för jag vill separera på de här sakerna. Vänner eller personer som jag hjälper är privata, inte reportage. Men den humanitära katastrof som sker just nu har inte råd med principer som inte ser till det mänskliga absolut först. Därför vill jag att ni läsare följer den här resan med mig.

Nu står familjen i mitt kök. De är helt slut efter att i två nätter försökt komma över gränsen till Turkiet. De har gett tvååringen sömnmedel för att han ska vara lugn och inte väcka turkiska polisens misstankar. Nio- och elvaåringen är så stora att de förstår allvaret. Andra natten lyckas de ta sig över den farliga gränsen.

Nu vill familjen vidare, mot Tyskland som många andra, och de är i Istanbul för att träffa smugglarna. Barnen äter bananer medan vi pratar. Jag försöker avråda mamman. Havet är livsfarligt, säger jag. Människor – barn – drunknar och dör. På andra sidan havet väntar andra livsfarliga gränser.

– Men du vet ju att Syrien är en dödsfälla och här i Turkiet finns inget liv för barnen. Inga skolor tar emot dem och vi får inga jobb. Vi måste rädda deras framtid, säger min vän.

“ De skriver mitt nummer, jag är den enda person de känner som kan flyga överallt ”

Vi pratar flytvästar, vilka är bäst och var ska man köpa dem. Ryktet går att det säljs falska flytvästar för höga summor till båtflyktingar. Vi ser till att de köper den dyra, riktiga sorten, armpuffar och extra ringar för barnen, plastfickor om halsen med viktiga papper och telefonnummer till folk som kan hjälpa om de separeras. De skriver mitt nummer, jag är den enda person de känner som kan flyga överallt.

Samtidigt köper vi kulglass till barnen. Den rinner över alla kanter och ner på skorna. Tvååringen måste stanna varje gång han tar en tugga. De större barnen skrattar åt honom. Som mina egna brorsbarn en varm sommardag.

Jag föreställer mig de tre pojkarna på en av båtarna som jag sett och försöker ännu en gång få mamman och barnen att stanna. Skicka mannen först, säger jag. Jag lovar hjälpa dem med boende. Men de säger att de vill åka som familj, att de vill hålla samman.

Jag säger att jag kanske ska följa med på båten, att jag har tävlingssimmat. Sjunker båten kan jag rädda minst två av barnen. De funderar länge, men vågar inte. De är rädda att smugglaren ska sätta stopp för hela familjen om han inser att en journalist från Sverige är med. Och, alla vänner de känner har klarat sig trots allt. Hoppet.

Det enda jag och min sambo kan säga när familjen åker i väg mot kusten och de förrädiska båtarna är: ring innan ni åker.

 

Första delen av resan: framme i Istanbul.

 

I tisdags 07:00 av Terese Cristiansson